Etikettarkiv: Äldrevård

Kommentarer

Problemen i hemvården är inte nya

3 kommentarer

[REV 100323] Igår uppmärksammade NA problemen inom hemvården i Örebro. Bland annat handlar det om den stress som förvärrats av det datoriserade planeringssystemet (TES), som krånglar på rätt många ställen (läs här om problemen som jag fick höra om när jag besökte hemvården i Varberga för ett år sedan – ännu är inte alla problem lösta) och som skapar problem i många arbetsgrupper eftersom en del personal vare sig har fått tillräcklig utbildning eller tillräcklig tid för att hinna sköta planeringen som det är tänkt. Jag har skrivit om det tidigare, här några korta punkter från en debatt tidigare i år.  Här vad jag skrev efter ett rätt skakande besök hos hemvården i Älvtomta.

Ikväll deltog jag på ett möte som Kommunal ordnade för sina medlemmar, för att berätta för oss politiker om problemen med TES. Det mest häpnadsväckande på mötet var hur företrädare för den majoritet som styr kommunen låtsades som om problemen var nya för dem. Om de menade allvar har de inte lyssnat särskilt mycket, vare sig på personalen, på oss eller på Kommunal. Några axplock ur vittnesmålen om problemen:
”Vi behöver inte ett system som planerar år oss, vi kan det här. Många äldre har blivit glömda på grund av att de försvinner ur systemet. Det hände aldrig förr”
”Dosan krånglar och skapar mer problem.”
”Intentionerna var kanske bra, men varför vänta så länge med att utvärdera? Nu går det inte längre, nu har vi inte längre några förutsättningar att klara detta.”
”Allt gjordes samtidigt, omorganisation, införande av TES och annat bidrog till mer resande, 20-30 mil om dagen.”
”När får ni fika? Vi hinner sällan eller aldrig fika, ibland får vi inte lunch.”
”Kollegorna mår dåligt, brukarna far illa och vi får till svar från chefen: ’gilla läget – det är beslutat’”

Den styrande majoriteten avfärdar våra vädjanden om att bjuda in till breda samtal för att lösa problemen. De säger att det inte är någon ”kris” och därför behövs det inte. Efter kvällens möte kan man konstatera att om det inte är kris, så är det i alla fall bra nära.

Och ingen borde vara förvånad över problemen:
+ Stora besparingar inom äldrevården (som kommunledningen anser är bra)
+ Stress kring nytt datoriserat (och krånglande) planeringsverktyg (TES)
+ Nära 200 personer i ”omställning” (efter besparingar och stora omorganisationer) 
+ Marknadsanpassning av alla servicetjänster (vilket har ”rört runt i grytan” i hemvården) 
= Problem

Är det någon som är förvånad?

Kommentarer

Problemen i äldrevården tas inte på allvar

1 kommentar

Tvärsnytt har i ett antal inslag uppmärksammat problemen i äldrevården i Örebro (och fler inslag kommer). Det är bra, precis som det var bra att NA granskade problemen i höstas. För läget är ansträngt (jag har skrivit om det i ETC, här), eller för att citera en anställd: ”det bubblar, snart kokar det över” (jag har skrivit om problemen här, här och här). (Och detta samtidigt som kommunens ekonomi går med överskott, se inslag i Tvärsnytt om det här.)

Idag sände Tvärsnytt en studiodebatt (som nog bara kommer att finnas på webben) mellan mig och Rasmus Persson (ansvarigt kommunalråd, c). På 6 minuter hinner man inte säga allt (och lite blev bortklippt), men här är hela inslaget:

Mina viktigaste punkter (för dem som inte vill kolla hela inslaget…):

  • Äldrevården har stora problem idag och det borde vara ett gemensamt ansvar att försöka lösa dem. Därför borde pensionärer, anhöriga, pensionärsorganisationer, anställda, fackliga organisationer, anhörigföreningar, chefer och andra bjudas in till samtal om hur vi vänder problem till möjligheter. Vi politiker har ett ansvar att lyssna och ta problemen på allvar – jag/vi tycker inte att den styrande högerkoalitionen gjort det.
  • Mycket bra har skett i äldrevården, många förändringar har varit till det bättre. Men alltför mycket har skett alldeles för snabbt. Omorganisationer, tidsplaneringssystem (som krånglat) och besparingar har kommit samtidigt och på vissa ställen har det skapat totalkaos. Det borde vi ta på allvar.
Kommentarer

”Äldreomsorg i kris”

2 kommentarer

Ledare i Örebro ETC, 2010-01-08

”De gör som de vill med oss – vi får delade turer, ska jobba varannan helg, personal tas bort och folk flyttas runt.” Så sa en anställd i Älvtomta hemvård när jag hälsade på i höstas. Det var inte en enskild röst som gav den bilden, det var bilden från de flesta jag träffade.

De berättade om hur de förväntas utföra omvårdnadsstäd och – tvätt, fast de inte längre har någon tid till det. Deras bild är att de fått mer att göra, fast att de är färre som ska göra det. De berättar om hur det nya tidsplaneringssystemet (TES) dubbelbokar, registrerar fel, skapar merarbete och mest gör ett jobbigt arbete jobbigare.

Det finns olika sätt att beskriva verkligheten, ingen bild är mer ”sann” än någon annans. Men det är nog få som skulle anse att det jag beskrivit ovan stämmer med den bild som den styrande högerkoalitionen i Örebro kommun försöker ge av äldrevården. Högerkoalitionen hävdar att det mesta fungerar rätt bra. Att det absolut inte råder någon ”kris” i äldrevården.

Människor som jobbar med att ta hand om äldre som behöver vård, omsorg och trygghet gör några av de allra viktigaste jobben i samhället. Därför tycker jag också att vi som är ansvariga politiker för denna verksamhet ska ta larmen från äldre och från personal på allvar. Jag tycker att vi borde oroas över att så många är så trötta och uppgivna.

För det finns fler larmsignaler som borde skapa aktivitet bland de styrande högerpolitikerna. SKTF redovisade före jul en enkät som visar att flera chefer i äldrevården i Örebro sagt upp sig på grund av stress, nästan alla chefer inom äldrevården har något stressrelaterat symptom som till exempel huvudvärk. Men det råder ingen kris, säger högerkoalitionen.

Enligt Länsstyrelsens kartläggning av läget i äldrevården gör alla kommuner utom en (Nora) neddragningar som, enligt rapporten i Tvärsnytt, riskerar leda till att äldre får vänta längre på att få gå upp på morgonen eller att få gå på toaletten eller att få frukost. Men någon kris råder inte i äldrevården, säger högerkoalitionen.

”Dagen före semestern fick jag besked om att jag inte får vara kvar i gruppen. Sedan tog det 12 veckor innan jag fick besked om var jag ska jobba istället.” Så berättar en kommunalt anställd kvinna i äldrevården. Men någon kris råder absolut inte i äldrevården, inte om man lyssnar på högerkoalitionens företrädare.

Det är lätt att se att det finns många och stora problem att ta itu med. Det allvarliga läget i äldrevården gjorde att socialdemokraterna och vänsterpartiet i december skrev ett öppet brev till det ansvariga kommunalrådet (Rasmus Persson, c) och kommunstyrelsens ordförande (Staffan Werme, fp). Vi vädjade till dem att bjuda in till breda samtal med representanter från alla grupperingar som kan tillföra något i dessa frågor (fackliga organisationer likväl som pensionärsorganisationer och andra organisationer, chefer och politiker och enskilda medarbetare). Vi föreslog att det ansvariga kommunalrådet, Rasmus Persson, skulle leda arbetet.

Vi kallade det en ”kriskommission” men var tydliga med att det kan få heta vad som helst: det viktiga är att problemen lyfts upp och att vi – tillsammans – försöker finna lösningar på dessa problem. De båda topp-politikerna bemödade sig inte ens med att svara på vårt brev.

Socialdemokraterna har, tillsammans med vänsterpartiet, länge och i många sammanhang, fört fram vår oro för att äldrevården i Örebro kommun inte fungerar som den borde. Vi har bett om breda överenskommelser kring konkreta förbättringar. Vi har presenterat rader av förslag som skulle kunna bidra till en positiv utveckling (utan att kosta särskilt mycket). Men inte mycket händer.

I en kommentar till vårt öppna brev sa Rasmus Persson (c) att det inte behövdes några breda samtal, för det finns ingen ”kris”. När ledande politiker visar sig så ointresserade av att lyssna och lösa problem finns bara ett botemedel: att rösta bort dem från ansvaret. Om nio månader har örebroarna chansen att göra det.

Björn Sundin, gruppledare (s) i Vård- och omsorgsnämnd väster

Kommentarer

Nädå, ingen kris i äldrevården inte…

1 kommentar

Idag rapporterar Radio Örebro att flera chefer i äldrevården i Örebro kommun sagt upp sig på grund av stress. Enligt SKTFs enkät till cheferna har nästan alla chefer inom äldrevården något stressrelaterat symptom som huvudvärk. Jag är inte förvånad; enhetschefer och andra ”mellanchefer” har det tufft nu (läget i äldrevården har uppmärksammats mycket i höst, bl a i NA – jag har kommenterat tidigare, bl a i NA här). De är klämda mellan politik och höga chefer och medarbetare som stressas och pressas hårt.

Och för några dagar sedan rapporterade Tvärsnytt att alla kommuner i länet (utom Nora) sparar på äldrevården. Enligt den kartläggning som Länsstyrelsen gjort kommer neddragningarna bland annat att leda till att äldre får vänta längre på att få gå upp på morgonen eller att få gå på toaletten eller att få frukost.

Läget i äldrevården har gjort att vi (s+v) vädjat till majoriteten i Örebro om en ”kriskommission” för äldrevården (fast vi har sagt att den kan kallas vad som helst, namnet är inte viktigt). Men den styrande högerkoalitionen i Örebro är kallsinnig inför våra vädjanden: ”Det finns ingen kris i äldrevården”, säger Rasmus Persson (c) och de andra ansvariga politikerna.

Kommentarer

Flytta isär ska man bestämma själv (inte kommunen)

1 kommentar

Idag skrev jag och kommunalrådet Carina Dahl i NA om att socialdemokraterna vill att äldre par ska kunna fortsätta leva tillsammans (eller nära varandra) även om den ene blir sjuk och behöver mycket vård. Det brukar kallas parboendegaranti. Här kan du läsa hela inlägget.

Det lite annorlunda med detta var nog inte sakfrågan utan att vi faktiskt svarade på en debattartikel från en partikamrat som i förra veckan skrev att hon var tveksam till en sådan parboendegaranti. Det är inte så vanligt att vi ger oss in i den typen av debatter med de egna partikamraterna, men egentligen tror jag att vi ofta kanske är för rädda för att göra det. Jag tror tvärtom att det är bra om örebroarna får se att det ryms olika åsikter i sakfrågor inom ett parti (att vi sedan är överens om den grundläggande inriktningen, om ideologin är en annan sak). I denna fråga kändes det dessutom väldigt viktigt: det får inte råda något tvivel om att vi socialdemokrater vill att äldre ska få bestämma så mycket som möjligt själva även om de har stora behov av vård och omsorg. För mig är detta självklart – lika självklart som det är att jag själv (och min fru) själva ska få bestämma om vi vill leva tillsammans. Det ska inte kommunen bestämma.

Kommentarer

Omprövning på allvar

1 kommentar

Det är en konstig känsla att lyssna på dagens kongressdebatt om välfärden. Ylva Johansson inledde (lysande) och det samlade intrycket från de flesta inlägg är på temat ”partistyrelsens förslag är bra: det viktiga är kvaliteten i välfärden och vi måste våga kritisera systemen om de inte gör det de ska”.

Många av de inlägg som idag känns självklara skulle ha blivit brännmärkta som ”högerinlägg” för tio år sedan. Omprövningen inom Socialdemokratin har skett på alla områden, och på många områden är utvecklingen tydlig och bra. Men på det här området är den helt avgörande: vi måste sluta prata om vilken skylt som sitter på huset och börja prata om vilken verksamhet som pågår innanför dörrarna. Så har det ju inte alltid varit. Socialdemokraternas förmåga att kritisera organisationer och system har inte alltid varit så imponerande. För mig är ett av de hemskaste minnena i mitt politiska liv från valrörelsen 2006.

En kväll fick en dåvarande s-minister en fråga om att Arbetsförmedlingen kritiserats för att den inte förmedlar jobb. Kritiken var ju rätt allvarlig: de flesta skulle nog anse att en av Arbetsförmedlingens huvuduppgifter är att förmedla jobb. Och kritiken förvånade inte mig: jag känner alltför många som skulle dela bilden av att Arbetsförmedlingen inte alltid är tillräckligt effektiv. Han kunde alltså ha gjort det lätt för sig. Han kunde ha sagt: ”om det finns brister måste vi göra något åt dem – Arbetsförmedlingen är för viktig för att vi ska kunna acceptera att de inte fungerar tillräckligt bra”. Så vad sa ministern?

Han var tydlig. Plågsamt tydlig. Han sa ungefär så här: ”detta handlar om högerns kritik mot Arbetsförmedlingen, de försöker bara svärta ner Arbetsförmedlingen, som gör ett bra jobb.” Det var nog den kvällen jag på allvar insåg att vi nog skulle förlora valet 2006.

Därför känns dagens debatt så himla bra. Idag blir det tydligt att Socialdemokratin menar allvar när vi säger att det viktiga är högre kvalitet i välfärden. Att vård, skola och omsorg är på dina villkor. Att innehållet är det viktiga. Därför blir jag så glad när jag lyssnar på dagens debatt.

Kommentarer

Siffror säger inget om klumpen i magen

Lämna en kommentar

 Idag publicerade NA min krönika, denna gång om ledarskap – att jag inte tror att ledarskap går ut på att mäta och räkna (vilket jag skrivit om tidigare på bloggen). Här är hela krönikan.

Krönikan utgår från samtalen med personal på Älvtomta Hemvård, som jag skrev om i fredags. Men frågan är större än så: det handlar inte bara om att siffrorna inte säger något om de personer som inför semestern fick en klump av oro i magen. Det handlar inte bara om korkade trafikljus i styrmodellen. Det handlar om hur man tror att man leder en verksamhet.

 För ärligt: Är det någon som tror att undersköterskan, arbetsterapeuten eller sjuksköterskan läser igenom 110 ”riktvärden” och försöker översätta det till sin egen verksamhet? Är det någon som tror att diskussioner om huruvida det är rätt färg på plupparna i årsredovisningen för verksamheten framåt?

Ett av de tydligaste exemplen bloggade jag om för länge sedan. Så här skrev jag då: ”’Antalet enheter som är självstyrande respektive drivs som intraprenader, ska redovisas i bokslut 2007.’ Så står det i ett av de mål som kommunfullmäktige angivit. I ingen av de redovisningar som jag tagit del av har någon redovisat hur arbetet för fler ”enheter som är självstyrande” har gått. Alla har handlat om antalet intraprenader, för det är ju så enkelt att mäta. Men jag tycker nog att det egentligen är viktigare att jobba för mer självstyrande enheter, eller hur?”

Kommentarer

En äldrevård som fungerar bra?

Lämna en kommentar

”De gör som de vill med oss – vi får delade turer, ska jobba varannan helg, personal tas bort och folk flyttas runt.” Om du fick gissa, skulle du gissa att den person som säger så tillhör en grupp som regelmässigt benämns som ”en av de viktigaste jobb som finns”: att ta hand om äldre som behöver vård, omsorg och trygghet?

Eller det här: ”Dagen före semestern fick jag besked om att jag inte får vara kvar i gruppen. Sedan tog det 12 veckor innan jag fick besked om var jag ska jobba istället.” Låter det som om denna kvinna har en arbetsgivare som värdesätter hennes jobb och vill att fler ska välja vård- och omsorgsyrken?

Kommentarerna kommer från personal på Älvtomta hemvård, som jag träffade i veckan (de har också uppmärksammats i NAs artiklar). De berättar att organisationen regelmässigt förändras på hösten: ”de brukar ’röra runt’ vid den här tiden på året – fast i år är det ju värre än förut”. De berättar att ingen riktigt vet vad som händer, varför och på vilket sätt. Är det LAS-listor som gäller? Kompetens? Gruppsammansättning? Något annat?

De berättar om hur de förväntas uföra omvårdnadsstäd och – tvätt, fast de inte längre har någon tid till det (den tiden ska ha försvunnit när servicetjänsterna flyttades till privata företag eller andra kommunala utförare). Deras bild är att de fått mer att göra, fast att de är färre som ska göra det. De berättar om hur nästan alla äldre får nya kontaktpersoner nu – fast vi ständigt upprepar hur viktigt det är att äldre känner igen personalen, att relationen mellan den äldre och kontaktpersonen är viktig och måste uppvärderas.

De berättar om hur det nya tidsplaneringssystemet (TES) dubbelbokar, registrerar fel, skapar merarbete och mest gör ett jobbigt arbete jobbigare. Hur TES känns som ett sätt att kontrollera personalen istället för att underlätta planeringen. Att personal som vill göra sina egna scheman inte får det. Och om äldre som har klara önskemål om när de till exempel ska duscha eller gå upp inte kan få sin vilja igenom – tiden räcker inte.

Det var inte med något glatt humör jag lämnade träffen med personalen på Älvtomta hemvård i veckan. Men det var med en knuten näve i fickan. Något måste f-n i mig göras åt situationen. Det handlar självklart delvis om ett tufft ekonomiskt läge – att vi resurserna inte räcker till allt vi skulle vilja göra. Men framförallt handlar det om grundläggande systemfel. Om grundläggande brister i styrning och ledning. Och om en organisation (Örebro kommun) som inte förmår ta vara på den viktigaste kraften vi har: medarbetarnas kunskap, engagemang och vilja att göra ett bra jobb.

Jag har skrivit en hel del om äldrefrågor här tidigare, och utvecklar inte just nu vad jag skulle vilja göra för att utveckla och förbättra. Men läs gärna tidigare inlägg: Här skriver jag mer om ledarskap och utveckling. Om ”leksaker” för äldre. 2008 – ett förlorat år för Örebros äldre. Om kommunledningens syn på besparingarna. Om problemen med TES. Om problemen med larmsystemen på vårdboenden. Pensionsålder, mat och förebyggande arbete. Dammsugning eller utevistelse? Mer forskning och utveckling på äldreområdet. Bättre mat och mer tid för äldre genom ny teknik. S och V satsar på fler bostäder för äldre och varnar för besparingarna. Om Hjärta till hjärta (väntjänst). Helhetssyn på äldrevården. Om S lokala rådslag om äldrefrågor: bättre mat, ökad valfrihet och föräldraförsäkring för barnen. När kommunens insatser minskar tryggheten. I verkligheten kan bra äldrevård bli bättre. Bra Anhörigcentrum i Örebro måste bli ännu bättre. Vården behöver en ”trygghetschock”.

Kommentarer

När man skäms som en hund

Lämna en kommentar

Vi hade sammanträde med Programnämnd Social välfärd igår eftermiddag och diskuterade bland annat äldrevården i Örebro (vilket är ett av nämndens stora ansvarsområden). När jag kom hem efteråt berättade jag om vad som diskuterats och min fru missförstod vilket problem jag pratade om: jag berättade om att jag tyckte att länsstyrelsen hade rätt i sin kritik (av kommunens hantering av nollvisionen) och hon förutsatte att jag menade länsstyrelsens kritik (och uppföljning) av att gamla och sjuka örebroare får vänta upp till nio månader på en plats på särskilt boende.

Och självklart var det hon som var normal. Självklart borde jag – och andra – ha diskuterat den frågan ordentligt på nämnden när det exempelvis rapporterades att den genomsnittliga väntetiden för en plats på vårdboende är 3,7 månader. Självklart borde vi alla ha blivit engagerade och inlett en diskussion om hur vi – snabbt – ska göra något åt det. Jag skämdes när jag insåg hur märkligt det måste ha låtit för dem som lyssnade på mötet.

Problemet är att man vänjer sig för snabbt. För sanningen är att vi fått den där typen av rapporter gång efter gång efter gång (även när vi styrde kommunen) och efter ett tag så blir det positivt att den genomsnittliga väntetiden minskat från 3,8 månader till 3,7. Typ.

Väntetiderna betyder självklart inte att de gamla och sjuka som behöver vård sitter ensamma och väntar – tvärtom sätter vi in andra insatser som många gånger är dyrare i väntan på en plats. Men likväl: det är inte rimligt att människor som är sjuka och har (relativt) kort tid kvar av livet ska tvingas vänta 3,7 månader på en permanent plats där de kan få tillbringa sina sista år. Jag är förbannad för att vårt husbygge nu dragit ut ytterligare någon vecka på tiden, men många gamla får stå ut med bra mycket mer än så.

Nästa gång frågan om ”icke verkställda beslut” kommer upp lovar jag att inte vara tyst. Den där frågan måste vi diskutera seriöst, och gemensamt. Inget parti har ensamt lösningen – och örebroarna förväntar sig både långsiktiga och snabba åtgärder.